I söndags drog vi kosan mot Osby. Ingen av oss har varit där tidigare och ingen av oss har väl trott att vi ska dit heller. Titta på en Sverigekarta så ser ni hur långt upp det faktiskt är. Att Skåne verkligen går så långt upp i norr! För en Österlening så är det väldigt långt! Nästan lite exotiskt. Anledningen till vår resa var att Nisse hade fått ett larm om en stationär blåstjärt som höll till runt en villatomt i södra Osby. Arten är mycket sällsynt och i södra Sverige finns det ytterst få fynd. Dom häckar i sibiriens taigagranskogar och majoriteten av de få Svenska fynden är också gjorda i norrbottens granskogar. Om man tycker att det är långt till Osby så är norrbotten som att åka till ett annat solsystem! Blåstjärten har alltid varit mytomspunnen. Denna lilla sibiriska ädelsten är inte bara sällsynt utan också mycket vacker. Honan (vilket vi såg i Osby) är vacker. Hanen nästan overkligt blåskimrig. Att en tät sibirisk granskog kan innehålla något sådant!
Till vänster en hona så som vi såg den i Osby. Notera den blå stjärten! Till höger en finsk bild på en vacker hane.
Nu undrar ni säkert hur jag får Ingela att dra iväg 10 mil upp i småländska delarna av skåne för att i snålblåsten glo på en pippifågel. Självklart drar man en vals om att det hade varit trevligt med en fika i Kristianstad. Men min Ingela är inte dum. Eftersom Nisse helst aldrig lämnar Österlen så har hon lärt sig att det ofta finns en fågel i närheten av Nisses utflyktsförslag. Men Ingela hänger så gärna på. I söndags var det riktigt ruggigt väder. Så på hemvägen åkte vi in i lilla fina Åhus och firade blåstjärten med att ta oss en kaffe och en semla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar